Det är svårt att somna med ångest och smuliga lakan. Men jag har bestämt mig, jag ska klara av livet. Jag ska verkligen försöka, försöka lite extra för din skull. Men ändå, kan någon hjälpa mig? Det känns verkligen som att ingen bryr sig. Och det är inte lätt att vara glad när det känns som man går sönder i små, små bitar och är rädd att den som älskar en ska hitta en där, helt förstörd, av små skärvor täckt av tårar. Hur kan man älska någon som är såhär trasig? Jag förstår inte, men jag är glad att han gör det. 
Jag håller tillbaka tårarna. Jag försöker mitt bästa, för jag kan ju inte gråta offentligt - igen. Och jag kan inte gå hem för jag försöker motstå impulserna att skada mig för att ta bort ångesten. Den är liksom verklig nu, den sitter fast i bröstet och gör ofantligt ont, och jag orkar bara inte mer. Jag behöver någon att prata med, och som tur är fanns du där för mig, i ett tre timmar långt telefonsamtal, men nu när du har gått och lagt dig - vad gör jag då? Jag kan inte sova, det har jag redan försökt med. Har ingen inspiration till varken musik eller att rita, men jag ser fram emot att få träffa Renée imorgon.