hårångest
eh, försökte färga mitt hår lite silverlila, det gick ju sådär... blev fläckigt och fult, dumma hår - GÖR SOM JAG VILL DÅ.
är oerhört uttråkad (som vanligt?) och har typ ingen att prata med. vill göra något, träffa någon, ha någon sorts sysselsättning! åka någonstans, långt långt bort och bara vara. ska det vara för mycket begärt? suck.
får la ta en promenad eller något, oh well. adieu
är oerhört uttråkad (som vanligt?) och har typ ingen att prata med. vill göra något, träffa någon, ha någon sorts sysselsättning! åka någonstans, långt långt bort och bara vara. ska det vara för mycket begärt? suck.
får la ta en promenad eller något, oh well. adieu
hej
UHH vilken ångest jag fick. Men det fina med idag är att jag och Johannes har varit tillsammans i två månader idag.
Har liksom livskris. Vad ska jag göra imorgon? Jag har inga pengar, så kan typ inte gå och fika, har ingen att träffa och alla de jag känner (vet inte om man kan kalla de vänner) har jobb eller är någonannanstans. De har liv, helt enkelt. Och jag, jag bara är. Tar upp onödig plats och har en perfekt lägenhet som någonannan likagärna kunde ha. Men jag gillar den, så jag vill liksom inte byta den fast jag vill ha lite större.
Men jag känner mig ändå liksom, ivägen. Och ingen kan ändra på det, förutom när jag är med honom och när han föreslår att träffa mig, jag vill liksom inte vara för klängig och på även fast jag vill ringa honom nunununnunuuu. Och prata hela natten. Eller åka dit, för det känns så ttruggt där. Och hej, här kommer tårarna.
Jag har sån jävla viktångest, har verkligen blivit tjock. Jag kanske ska hänga på gymmet imorgon. JA. det ska jag! Nu ska jag äntligen bli smal. Ska leva på sallader, smoothies och äta mycket MYCKET mindre portioner. Och helst hoppa över lunchen, den är ändå så onödig.
Det kommer gå bra. Då kanske jag kan vara okejnöjd med min kropp tills vi åker till usa i höst? Ja, kanske. Hoppas.
Har liksom livskris. Vad ska jag göra imorgon? Jag har inga pengar, så kan typ inte gå och fika, har ingen att träffa och alla de jag känner (vet inte om man kan kalla de vänner) har jobb eller är någonannanstans. De har liv, helt enkelt. Och jag, jag bara är. Tar upp onödig plats och har en perfekt lägenhet som någonannan likagärna kunde ha. Men jag gillar den, så jag vill liksom inte byta den fast jag vill ha lite större.
Men jag känner mig ändå liksom, ivägen. Och ingen kan ändra på det, förutom när jag är med honom och när han föreslår att träffa mig, jag vill liksom inte vara för klängig och på även fast jag vill ringa honom nunununnunuuu. Och prata hela natten. Eller åka dit, för det känns så ttruggt där. Och hej, här kommer tårarna.
Jag har sån jävla viktångest, har verkligen blivit tjock. Jag kanske ska hänga på gymmet imorgon. JA. det ska jag! Nu ska jag äntligen bli smal. Ska leva på sallader, smoothies och äta mycket MYCKET mindre portioner. Och helst hoppa över lunchen, den är ändå så onödig.
Det kommer gå bra. Då kanske jag kan vara okejnöjd med min kropp tills vi åker till usa i höst? Ja, kanske. Hoppas.
ångesten
Jag vet inte vem jag är, vad jag är, hurdan jag är.
Det gör bara så ont att le ibland. Och även fast jag bara träffade honom för ett par timmar sedan, så saknar jag honom. Men jag är så satans rädd att han ska tycka jag är tråkig och tröttna på mig.. Jag önskar jag var lite mer pratig av mig och hade intressanta saker att säga och bra åsikter, men jag är bara värdelös och patetisk.
Varför kan jag inte klara mig själv?!
Och jag hittar inte mina stesolid, har letat i varje väska, alla lådor, mitt medicinförråd... Överallt. Men icke. FAN
Det gör bara så ont att le ibland. Och även fast jag bara träffade honom för ett par timmar sedan, så saknar jag honom. Men jag är så satans rädd att han ska tycka jag är tråkig och tröttna på mig.. Jag önskar jag var lite mer pratig av mig och hade intressanta saker att säga och bra åsikter, men jag är bara värdelös och patetisk.
Varför kan jag inte klara mig själv?!
Och jag hittar inte mina stesolid, har letat i varje väska, alla lådor, mitt medicinförråd... Överallt. Men icke. FAN
dålig tjej
Det är svårt att somna med ångest och smuliga lakan. Men jag har bestämt mig, jag ska klara av livet. Jag ska verkligen försöka, försöka lite extra för din skull. Men ändå, kan någon hjälpa mig? Det känns verkligen som att ingen bryr sig. Och det är inte lätt att vara glad när det känns som man går sönder i små, små bitar och är rädd att den som älskar en ska hitta en där, helt förstörd, av små skärvor täckt av tårar. Hur kan man älska någon som är såhär trasig? Jag förstår inte, men jag är glad att han gör det.
Jag håller tillbaka tårarna. Jag försöker mitt bästa, för jag kan ju inte gråta offentligt - igen. Och jag kan inte gå hem för jag försöker motstå impulserna att skada mig för att ta bort ångesten. Den är liksom verklig nu, den sitter fast i bröstet och gör ofantligt ont, och jag orkar bara inte mer. Jag behöver någon att prata med, och som tur är fanns du där för mig, i ett tre timmar långt telefonsamtal, men nu när du har gått och lagt dig - vad gör jag då? Jag kan inte sova, det har jag redan försökt med. Har ingen inspiration till varken musik eller att rita, men jag ser fram emot att få träffa Renée imorgon.
Jag håller tillbaka tårarna. Jag försöker mitt bästa, för jag kan ju inte gråta offentligt - igen. Och jag kan inte gå hem för jag försöker motstå impulserna att skada mig för att ta bort ångesten. Den är liksom verklig nu, den sitter fast i bröstet och gör ofantligt ont, och jag orkar bara inte mer. Jag behöver någon att prata med, och som tur är fanns du där för mig, i ett tre timmar långt telefonsamtal, men nu när du har gått och lagt dig - vad gör jag då? Jag kan inte sova, det har jag redan försökt med. Har ingen inspiration till varken musik eller att rita, men jag ser fram emot att få träffa Renée imorgon.
