Jag är så nära ett återfall. Allt jag vill göra är att skära sönder armarna, känna smärtan ta över ångest och se mig själv lida.  Jag borde, men jag vill inte göra dig besviken. Jag vill, jag kan ju. Det är ju bara att gå till badrummet och hämta ett rakblad, men det faktum att jag snart varit clean i ett år - jag vet inte om det är värt det. Det kan ju bara gå utför efter det, men jag känner ändå denna törst efter att få slippa känna samtidigt som man känner. Känner värmen sippra ut ur ett smalt sår, se blodets röda färg rinna nedför armen och andas. Inte panikliknande andetag, utan lugnt. Känna lugnet i kroppen, hur trycket över bröstet långsamt släppet - iallafall en liten stund. 

Det skulle vara så skönt. Jag vill verkligen slippa känna.   

eh, försökte färga mitt hår lite silverlila, det gick ju sådär... blev fläckigt och fult, dumma hår - GÖR SOM JAG VILL DÅ. 
är oerhört uttråkad (som vanligt?) och har typ ingen att prata med. vill göra något, träffa någon, ha någon sorts sysselsättning! åka någonstans, långt långt bort och bara vara. ska det vara för mycket begärt? suck. 
får la ta en promenad eller något, oh well. adieu 

UHH vilken ångest jag fick. Men det fina med idag är att jag och Johannes har varit tillsammans i två månader idag. 
Har liksom livskris. Vad ska jag göra imorgon? Jag har inga pengar, så kan typ inte gå och fika, har ingen att träffa och alla de jag känner (vet inte om man kan kalla de vänner) har jobb eller är någonannanstans. De har liv, helt enkelt. Och jag, jag bara är. Tar upp onödig plats och har en perfekt lägenhet som någonannan likagärna kunde ha. Men jag gillar den, så jag vill liksom inte byta den fast jag vill ha lite större. 
Men jag känner mig ändå liksom, ivägen. Och ingen kan ändra på det, förutom när jag är med honom och när han föreslår att träffa mig, jag vill liksom inte vara för klängig och på även fast jag vill ringa honom nunununnunuuu. Och prata hela natten. Eller åka dit, för det känns så ttruggt där. Och hej, här kommer tårarna. 
Jag har sån jävla viktångest, har verkligen blivit tjock. Jag kanske ska hänga på gymmet imorgon. JA. det ska jag! Nu ska jag äntligen bli smal. Ska leva på sallader, smoothies och äta mycket MYCKET mindre portioner. Och helst hoppa över lunchen, den är ändå så onödig. 
Det kommer gå bra. Då kanske jag kan vara okejnöjd med min kropp tills vi åker till usa i höst? Ja, kanske. Hoppas. 

Jag vet inte vem jag är, vad jag är, hurdan jag är. 
Det gör bara så ont att le ibland. Och även fast jag bara träffade honom för ett par timmar sedan, så saknar jag honom. Men jag är så satans rädd att han ska tycka jag är tråkig och tröttna på mig.. Jag önskar jag var lite mer pratig av mig och hade intressanta saker att säga och bra åsikter, men jag är bara värdelös och patetisk. 
Varför kan jag inte klara mig själv?! 
Och jag hittar inte mina stesolid, har letat i varje väska, alla lådor, mitt medicinförråd... Överallt. Men icke. FAN 

Det är svårt att somna med ångest och smuliga lakan. Men jag har bestämt mig, jag ska klara av livet. Jag ska verkligen försöka, försöka lite extra för din skull. Men ändå, kan någon hjälpa mig? Det känns verkligen som att ingen bryr sig. Och det är inte lätt att vara glad när det känns som man går sönder i små, små bitar och är rädd att den som älskar en ska hitta en där, helt förstörd, av små skärvor täckt av tårar. Hur kan man älska någon som är såhär trasig? Jag förstår inte, men jag är glad att han gör det. 
Jag håller tillbaka tårarna. Jag försöker mitt bästa, för jag kan ju inte gråta offentligt - igen. Och jag kan inte gå hem för jag försöker motstå impulserna att skada mig för att ta bort ångesten. Den är liksom verklig nu, den sitter fast i bröstet och gör ofantligt ont, och jag orkar bara inte mer. Jag behöver någon att prata med, och som tur är fanns du där för mig, i ett tre timmar långt telefonsamtal, men nu när du har gått och lagt dig - vad gör jag då? Jag kan inte sova, det har jag redan försökt med. Har ingen inspiration till varken musik eller att rita, men jag ser fram emot att få träffa Renée imorgon. 

fan avd tråkig jag är. är sjukt paranoid och OKEJ DÖR NU
Sitter mittemot min sovkudde, och helt plösligt börjar den närna sig och jag trodde det var måns men det var det inte...Sedan har jag haft hoonom närvarande underkvällen fast han har inte varit i mitt hus, ser liksom små skuggor av honom. Och, det värsta var nog reptilhänderna och reptilhuvudena som man måste akta sig för på riktigt.

 

vill ha mitt hår sådär igen, när jag är hemma från Nice och Italien ska det bli blått igen. 

Fick min nya pen tablet idag, så provade lite och fick fram denna.
ettbraalbum

känner för att skjuta mig själv i huvudet, DET GÖR SÅ JÄVLA ONT 
orkar inte ha huvudvärk nästan jämt.

Ska trotsa mitt besvärliga huvud och ta mig till närmsta apotek för att hämta ut något starkare än naproxen.
HEJDÅ

Hej från en båtinspirerad inredningsbutiksspegel med fisheye effekt!

Lite nytt!
Fann ett guldigt eiffeltorn på vintagemässan, armyjacka på UO och fagraste skorna på zoe.

Fredag kväll var strålande.

vill någon byta jobb med mig?